Om reor och hysteri.

Så fort julaftonsnatten övergått i juldagsmorgon startar ett fenomen som får mig att vilja kräkas. Mellandagsrean.
Hysteriskt rusar vi man hur huse på jakt efter det är fantastiska fyndet. Trots tidigare erfarenheter av misslyckande köp är vi övertygade om att i år, i år kommer vi att göra det där riktiga kapet! Och vad vi kommer att spara pengar sen!
Ingen verkar bry sig om att vi bara några timmar tidigare överröst varandra med massvis av presenter, att vi hela december månad konsumerat i enorma mängder. Nej, vi ger oss raskt ut för att handla mer och försvarar oss med att ”det är ju så billigt!” Med något mordiskt i blicken knuffas och trängs vi kring rea-korgar med löften om toppar för ”endast 59 kronor”, och reflekterar inte över att vi redan har flera liknande hemma, eller att de har den där laxrosa färgen som vi aldrig passat i. Nepp, så fort vi sett priset sliter vi raskt åt oss en så där femton stycken, ” för det är ju faktiskt alltid bra att ha”. Av någon konstig anledning tenderar de där ”fantastiska fynden” allt som oftast hamna längst in i garderoben tills de sorteras ut och förpassas till soporna för att göra plats för nästa års rea-kap.
Och sådär håller det på. Vi sliter och slänger och väl ute i affären verkar de flesta ha lämnat förnuftet hemma. Istället får man korsa mellan människor som återgått till någon typ av grottmänniskor som samlar mat inför vintern. Man blir mörkrädd.
Fast å andra sidan, man vet ju aldrig när man hittar en batteridriven ryggkliare med inbyggd fläkt nästa gång.