En liten oviktig önskan.

Det här har absolut ingenting med pyssel att göra. Bara en allmän högst självisk materiell önskan. Men det struntar jag i. Dom här skorna kommer från Gudrun Sjödén, och om jag inte var en fattig student skulle dom få flytta hem till mig direkt.
Det var nog allt.

Jag längtar så jag tror att jag dör efter vår och sol och vitsippor i backen. Jag vill ta på mig tunna tygskor och ha Picknick i en park. Ta sena kvällspromenader och lyssna på glad musik. Sitta på altanen och låta solen värma min bleka vinterhy.

Det vill jag nu nu nu.

Och så vill jag tipsa om en sjukt bra låt.

Kärlek, med Asha Ali.

Åh nej.

Vem har planterat
en finne på min haka
och
tusen fjärilar i magen
just idag när jag vill vara
snyggast i världen
och
orädd för allt?

Röda hjärtan och kärleksdagar.

På söndag är det alla hjärtans dag, vilket innebär att vi kommer läsa ett antal bittra krönikor skrivna av människor (troligtvis singlar) som menar att den 14 februari enbart är till för konsumtion och ett sätt för affärerna att lura oss på pengar.
Visst, jag är beredd att hålla med, även om jag kan tycka att ämnet känns lite uttjatat. Det är förstås tråkigt att högtider allt mer verkar handla om hur mycket pengar och inte tid, vi spenderar på våra nära och kära. Och visst, singlarna blir mer medvetna om att de är just det, och de i ett förhållande får chansen att stilla sina dåliga samveten med en enorm chokladask, samtidigt som de drygar ut butikernas kassor.
Allt det där är förstås sant och synd. Men. Vore det inte en aningens mer konstruktivt att faktiskt se den här dagen som en möjlighet att påminna varandra och oss själva om att det finns en himla massa bra människor runt omkring oss? Det behöver kanske inte betyda dyra blommor eller stora chokladaskar till pojk- eller flickvänner. Eller en romantisk middag med levande ljus. Kärlek och relationer innebär ju så ofantligt mycket mer. Att låta de människor du tycker om få veta det är kanske det viktiga. Att dom är bra och att du har tur som har dem . Eller varför inte uppmuntra den där glade busschauffören, kassörskan, eller din granne som alltid hjälper till att skotta din uppfart. Det finns så många som behöver få höra att dom är viktiga. Ta tillfället i akt och sprid lite kärlek för sjutton!
Att detta budskap är begränsat till en enda dag är förstås lite märkligt. Men det är en helt annan historia.

En hög med brö.

"Kan man byta ut sin terapeut mot en deg?"

Så stod det i en reklamannons för kungsörnen. Kanske är det att gå lite långt, men en poäng finns det nog allt. Att knåda en deg och känna doften av nybakt är nog gott för mer än magen.
Lugnt och rogivande att få jobba lite med händerna och inte så mycket med huvudet. Avslappnande på något vis, som med stickning och allt vad pyssel heter.
Visst känns det bättre att äta hembakt bröd, än massproducerad sirapslimpa, men det behöver kanske inte alltid vara den färdiga produkten som är det viktiga.
Ibland kanske vägen kan få vara målet.

Och den lilla bördfilosofin går nog att översätta på de flesta ställen i livet.

Idag har jag bakat bröd. Som terapi för själen.

Drömsk. (eller bara galen)

bilden är lånad från denna söta blogg.

Inatt drömde jag att jag var på ett lager fullt av garn och någon sa att det bara var att ta.
Två nystan fick man ta och jag fick så svårt att välja för det fanns så mycket fint och tänk vad mycket saker man skulle kunna göra av allt det där garnet.
Jag klämde och kände och tyckte att det var så bra och helt fantastiskt att någon gav bort så mycket garn.

Är detta ett tecken på något slags beroende?

Som ljuv musik.

Oj vilken upptäckt jag just gjorde!
Maia Hirasawa har just släppt en ny EP, med fyra svenska låtar.
Denna underbara människa. Ljuvlig musik är vad det är. Till råga på allt är hon söt som socker. Och kolla namnet på EP:n sen:
Dröm mig bort igen
Himlans fint.
Lyssna vetja!

Tisdagstankar.

Så mycket att berätta, men orden vill inte åt samma håll som jag.
(eller är det jag som inte vill åt samma håll som orden?)

Vems är sjalen? Svärmors!

Det här är ett projekt som pågått länge, men som stickades klart under jullovet. Mönstret har jag hittat någonstans på the world wide webb, men tybärr har jag glömt var. Av någon anledning kallades den för svärmorssjal. Kan det vara en svärmor som kommit på den månne?
Den är stickad i ett mjukt och fint garn som blev över efter ett koftstickande.(Hur det nu kunde blir så himla mycket över, måste varit ett drygt garn).

Om reor och hysteri.

Så fort julaftonsnatten övergått i juldagsmorgon startar ett fenomen som får mig att vilja kräkas. Mellandagsrean.
Hysteriskt rusar vi man hur huse på jakt efter det är fantastiska fyndet. Trots tidigare erfarenheter av misslyckande köp är vi övertygade om att i år, i år kommer vi att göra det där riktiga kapet! Och vad vi kommer att spara pengar sen!
Ingen verkar bry sig om att vi bara några timmar tidigare överröst varandra med massvis av presenter, att vi hela december månad konsumerat i enorma mängder. Nej, vi ger oss raskt ut för att handla mer och försvarar oss med att ”det är ju så billigt!” Med något mordiskt i blicken knuffas och trängs vi kring rea-korgar med löften om toppar för ”endast 59 kronor”, och reflekterar inte över att vi redan har flera liknande hemma, eller att de har den där laxrosa färgen som vi aldrig passat i. Nepp, så fort vi sett priset sliter vi raskt åt oss en så där femton stycken, ” för det är ju faktiskt alltid bra att ha”. Av någon konstig anledning tenderar de där ”fantastiska fynden” allt som oftast hamna längst in i garderoben tills de sorteras ut och förpassas till soporna för att göra plats för nästa års rea-kap.
Och sådär håller det på. Vi sliter och slänger och väl ute i affären verkar de flesta ha lämnat förnuftet hemma. Istället får man korsa mellan människor som återgått till någon typ av grottmänniskor som samlar mat inför vintern. Man blir mörkrädd.
Fast å andra sidan, man vet ju aldrig när man hittar en batteridriven ryggkliare med inbyggd fläkt nästa gång.